Selektiv Mutism
Hej på er !
Jag är tillbaka, kanske bara för detta inlägg. Det här inlägget är viktigt, och jag vill att alla nära och kära, ni som är en del av främst Olivias liv och vardag, SKA läsa detta inlägg.
Ni som känner vår älskade Olivia vet mycket väl att hon är, och nästan alltid vart väldigt blyg och tyst utav sig. Men hemma är hon en helt annan person.
Här hemma är hon pratglad, finns inte ens ett stopp på henne, hon pratar konstant.
Hon sjunger, hon pratar, skrattar, gråter, skriker, bråkar, viskar och allt man kan använda sin röst till.
Men så en dag för någon månad sen satt jag i soffan och sminkade mig med tv4 nyheterna på i bakgrunden. Så hör jag en pappa berätta om sin pojke som lider av "selektiv mutism" och han börjar berätta om sin pojke och vad denna diagnos är för något.
Direkt fastnade mitt fokus på tvn och jag höjde volymen. Det var ju Olivia han beskrev!
För även om Olivia pratar utan hinder hemma så förändras det så fort vi lämnar hemmet, eller om någon kommer hit på besök. Hon blir en helt annan person. En tyst, tillbakadragen och "blyg" flicka.
Nu kanske ni undrar vad selektiv mutism är?
Jag vet knappt själv helt då detta är nytt för oss också. Men ska försöka föklara det lite kort.
Jag vet knappt själv helt då detta är nytt för oss också. Men ska försöka föklara det lite kort.
Det är alltså inte att hon är blyg som hon inte pratar, det kan vara en liten del utav det absolut men den stora delen är det som heter selektiv mutism.
Det är en fobi, en socialfobi, en ångest, en spärr. Hur gärna än hon vill prata så går det inte. Hon får inte fram ett ord. Vi alla har fobier. Jag tänker mig själv min spindel fobi.. Ser jag en spindel fryser jag typ till is, blir rädd. Men egentligen vill jag ju kunna ta den där äckliga lilla saken i handen och bara släppa ut den. MEN JAG KAN INTE. Min hjärna skriker nej, min kropp skriker nej, hur gärna jag än vill ta ut den spindeln så går det inte. Precis så är det för Olivia med att prata i vissa situationer.
Det är en fobi, en socialfobi, en ångest, en spärr. Hur gärna än hon vill prata så går det inte. Hon får inte fram ett ord. Vi alla har fobier. Jag tänker mig själv min spindel fobi.. Ser jag en spindel fryser jag typ till is, blir rädd. Men egentligen vill jag ju kunna ta den där äckliga lilla saken i handen och bara släppa ut den. MEN JAG KAN INTE. Min hjärna skriker nej, min kropp skriker nej, hur gärna jag än vill ta ut den spindeln så går det inte. Precis så är det för Olivia med att prata i vissa situationer.
En rad tagen från wikipedia "Dessa personer vet att det inte är farligt att tala, men får ett ologiskt stresspåslag i vissa situationer, och detta leder till en låsning - trots att de vet hur man talar, så kan de inte.".
Hur kan vi då göra för att hjälpa Olivia?
Vi har påbörjat en utredning hos en barn psykolog. Även förskolan ska koppla in sina special pedagoger. Allt detta för att försöka hjälpa Olivia lite på traven innan det är dags att börja i skolan. Vi vill så gärna att hon ska våga, att hon ska få vara den pratglada lilla personen hon faktiskt vill vara. Så jag behöver inte gå in på detaljer angående förskolan. Dom gör iallafall allt dom kan, och visat ett stort engemang, det är vi så sjukt tacksamma för ! Dom hade lika gärna kunnat strunta i detta helt och bara tänkt "hon växer ifrån de" som många faktiskt tänker.
Det kan dom göra, men vissa gör faktiskt inte det. Och kan vi på något sätt göra denna process lättare och snabbare för henne så tänker jag ta den chansen.
Vi har påbörjat en utredning hos en barn psykolog. Även förskolan ska koppla in sina special pedagoger. Allt detta för att försöka hjälpa Olivia lite på traven innan det är dags att börja i skolan. Vi vill så gärna att hon ska våga, att hon ska få vara den pratglada lilla personen hon faktiskt vill vara. Så jag behöver inte gå in på detaljer angående förskolan. Dom gör iallafall allt dom kan, och visat ett stort engemang, det är vi så sjukt tacksamma för ! Dom hade lika gärna kunnat strunta i detta helt och bara tänkt "hon växer ifrån de" som många faktiskt tänker.
Det kan dom göra, men vissa gör faktiskt inte det. Och kan vi på något sätt göra denna process lättare och snabbare för henne så tänker jag ta den chansen.
Vi har ännu inte fått så jätte mycket tips och råd på hur vi ska hjälpa Olivia och hur vi ska "bete" oss. Men jag tänkte ändå försöka ge er lite tips på den fakta jag hittat själv.
1. Vi ska absolut inte få henne att känna sig tvingad till att prata, eller lägga en press på henne. Och därför gör jag också detta inlägg så vi alla i hennes närhet inte tjatar, mutar, hotar eller försöker på något sätt få henne att prata/svara.
2. Skulle hon svara eller prata när hon egentligen inte brukar får vi INTE göra en stor grej av det. Det är en sak hon faktiskt kan vara rädd för. "Om jag pratar nu kanske dom kommer reagera konstigt och jubla". Utan ta det så naturligt som möjligt, eftersom det faktiskt är helt naturligt att prata. Behandla henne som ett helt vanligt barn.
4. Sluta aldrig prata med henne. Det kan vara frustrerande och tråkigt att aldrig få ett svar. Men man ska prata med henne ändå. Ställ inte massa onödiga frågor, isåfall frågor hon kan svara ja eller nej på (eller nicka/skaka på huvudet). Eller om man ställer en fråga som man själv kan besvara i samma mening "Åh jag ser att du har en hund på din tröja? Gillar du hundar? Min favorit ras är dalmatin. Du vet dom vita hundarna med svarta prickar". Hon ska få en chans att komma med i samtalet, om hon faktiskt vill det.
5. Prata INTE om detta när hon hör. Att prata över huvudet på henne. Hon hör och förstår mycket mer än vad vi tror. Och det kan verkligen förvärra saken. "Varför pratar inte Olivia?" "Är du blyg?". osv. Skulle hon peka, nicka, skaka på huvudet, rycka på axlarna eller viska i mitt öra och prata genom mig är det jätte bra. Det är hennes sätt att kommunicera tills det att hon känner sig tillräckligt trygg att faktiskt kommunicera själv.
HÄR KOMMER EN VIKTIG PUNKT ALLA KAN HJÄLPA TILL MED
Skulle Olivia försöka kommunicera genom mig genom att viska och ni HÖR vad hon viskar så ska ni hoppa in i den konversationen / frågan på ett naturligt sätt, precis som att det var dig hon talade till.
Viskar hon så tyst att ni inte hör så kommer jag självklart säga vad hon sa. Och då svarar ni till henne som vanligt, trots att det var jag som framförde talet. Hon kommer på så sätt hinna bearbeta att ni faktiskt hört hennes röst och har kommunicerat med henne så till slut kommer de att gå att tala direkt till henne. Det kan dock ta tid, ha tålamod och ge inte upp!
Hur känner jag över detta?
Det är på ett sätt skönt att ha fått ett svar på varför hon aldrig pratar utanför hemmet. Man har tänkt många gånger om man själv har gjort något fel !
Det är på ett sätt skönt att ha fått ett svar på varför hon aldrig pratar utanför hemmet. Man har tänkt många gånger om man själv har gjort något fel !
Det är också skönt att vi faktiskt ska få hjälp med detta.
En sak jag oroar mig över är att hon börjar komma upp i en ålder där man lämnar henne hos kompisar, på kalas osv. Men skulle jag våga det ?
Hon skulle väl inte säga till om hon är kissnödig? Hungig? Mår dåligt? Gjort illa sig osv.
En sak jag oroar mig över är att hon börjar komma upp i en ålder där man lämnar henne hos kompisar, på kalas osv. Men skulle jag våga det ?
Hon skulle väl inte säga till om hon är kissnödig? Hungig? Mår dåligt? Gjort illa sig osv.
Vi tror hon förmedlar sig bättre till andra vuxna när jag eller Robin inte är med.
Men vi skulle vilja prova och "träna" hos någon kompis ibland.
Man kan börja med 1 timme och se hur hon är, vad hon gör, osv.
Då är det också viktigt att ni vuxna tänker på att inte ställa för mycket frågor såsom "Olivia är du kissnödig?". Utan har det gått en stund kan ni alltid säga till erat barn "Nu är det dags att gå och kissa, ta med dig Olivia så kan ni kissa och tvätta händerna tillsammans". Men som sagt. Man ska behandla henne som vilket barn som helst så man kan absolut fråga såna frågor, men svarar man inte kan man köra på den andra metoden jag skrev ovan.
Har vi någon som skulle vilja ställa upp på detta?
Och undrar ni något, tveka inte att fråga !
Jag ville skriva detta inlägg, för både Olivias skull, vår skull och eran skull! Tillsammans kan vi hjälpa henne.
