Angelinfrejd

Jag har nu skrivit min förlossningsberättelse lite mer detaljerad. Den andra kastade jag ihop snabbt på BB medans minnet fanns kvar. Den finns att läsa här.

Förlossningsberättelse

Den 16/9 var Olivia beräknad att komma. Dagen kom, men ingen Olivia.
Varje dag gick man och kände efter, hoppades att vattnet skulle spruta ut, att man skulle få ont eller något tecken som visar att det är på gång.
Min slempropp hade släppt någon veckas tid, lite varje dag. Ibland mer eller mindre. Men det tyder tyvärr inte på att något är på gång.
Jag gjorde även en hinnsvepning i +1, det hjälpte ingenting och fick tom ett till barnmorskebesök inbokat efter det.
Jag gick lite oftare pga högt blodtryck.
Jag försökte med ALLT som säger att en förlossning kan starta även fast jag inte tror ett skit på det. Det startar när kroppen och bebis är redo.
Jag drack hallonbladste (för att förhindra blödningen lite efteråt), satt och studsa på min pilatesboll, var ute och gick även fast det var jätte jobbigt.

Dagarna gick och jag kände inte ETT SKIT...
Kvällen på bf +5 så tänkte jag neeeej nu jävlar. Så jag och Robin tog en lååång och rask promenad, då fick jag mensvärk och det var jätte jobbigt.
När jag kom hem och la mig i soffan så försvann mensvärken och jag kände ingenting IGEN.
Sen gick jag och la mig och sov, skit sur haha.

När klockan var 2:40 så vaknade jag och var kissnödig, i vanlig ordning.
Går och lägger mig igen, hinner ligga där i ca 5 min sen kom en värk !!! Trodde jag inbillade mig. Tänk att man kan bli så glad av smärta. Fick ca 3 st värkar och sen blev man skitnödig (för första gången under hela loppet haha).

Går på toa och gör det jag ska, när jag torkar mig så upptäcker jag en blodstrimma i slemproppen. Och det kan däremot tyda på att det är på gång. Ännu en lycka. Glad av blod i en äcklig slempropp? Man är ju bra rolig.
Ca 03:45 ( 1 timme efter jag vaknade ) så hade jag fått sammanlagt 5 värkar och då tänker jag att det är bäst att jag äter ifall att det är dags. Så man orkar något. Fick i mig lite fil bara.
Ända till kl 05 så gick jag på toa stup i ett och gjorde nr 2 (Vilket också är ett tecken) så jaa även då var jag glad!

Däremellan tog jag även 2 alvedon och gick och la mig för att försöka sova. Det gick såklart inte. Alvedon kan hjälpa om det är förvärkar men inte riktiga värkar. Jag försökte även ta en dusch eftersom värme kan lindra, satt i duschen ett tag tills jag inte orkade mer. Då gick jag och la mig på soffan och ringde in till förlossningen och ville rådfråga.

Får till svar att "Det är nog inte dags, det är förmodligen bara förvärkar, var hemma och avvakta och stå ut. Det är inte ens säkert att ni får barn idag. Ta två alvedon och sov." Men gud tack sååå mycket för stödet. Inte barn idag !? Kärring.

Robin låg och sov under alla dessa timmar men kl 06 ringde hans alarm och han trodde han skulle åka till jobbet.
Han går upp och möter mig i soffan i bara handduk och frågar vad jag gör. Jag svarar " Jag har värkar, det är dags".

Sa även åt han att kontakta sin chef och säga att han inte kommer till jobbet idag. Han åt frukost och sen ca 6:30 sa jag åt han att han får ringa till förlossningen och berätta hur ont jag faktsikt har..
Ville inte ringa in dit själv igen. Tycker jag blev så dåligt bemött. Till honom sa dom ungefär samma sak. "Härda ut så länge ni kan hemma sen får ni såklart komma in på kontroll om det inte går längre hemma".
Jag la mig i sängen och hade så sjukt ont. Robin packade det sista i BB väskorna. Sen sa jag NEJ det går inte mer nu vill jag åka in!

Så Robin gick och hämtade bilen och körde upp den på gården. Seriöst det tog mig typ 30 min att klä på mig och komma ner till bilen. Så fort jag ställde mig upp gjorde det sååå jävla ont.

8:20 kom vi in till förlossningen och då hade jag iallafall stått ut 5,5 timmar hemma. Gjorde undersökning och koppplade upp ctg. Där visade det sig att jag hade regelbundna värkar och jag var öppen 4 cm. In your face bitch haha.

Kl 9 la jag mig i ett varmt och skönt bad, låg där och skumpa som en fet flodhäst i 1,5 timme.

Sen gick vi tillbaka till rummet och då kände jag att jag ville prova lustgas. Första inandningarna vart man ju helt borta haha.
Det funkade lite grann men inte alls så mycket som man ville.

 

 Jag bad om EDA när klockan var runt 14 . Den funkade as bra i ca 2 timmar. Då var jag uppe och gick och kände inte ett skit. Däremellan tog dom hål på hinnorna så vattnet gick och bytte även personal till em personal. 

 

När edan slutade funka så försökte dom fylla på ett par gånger men det hjälpte inte alls längre. Det var för att jag fått en annan slags värkar. Dom som trycker bebisen neråt. Jag var öppen 4 cm ända tills ca 2 timmar innan hon kom. Jag öppnade mig från 4 - 10 på nästan bara 1 timme. Det var smärta !!! Och det gjorde jag tack vare en pilatesboll jag satt och guppade på.

Robin tjatade på mig att byta postition hela tiden men snäste bara av honom haha. Tog mig lång tid att komma från sängen till pilatesbollen.
Minns inte vilken tid heller men när dom gjorde en undersökning så hade jag öppnat mig till 5 cm, blev överlycklig. Sen nästa undersökning hade det gått tillbaka till 4. Då började jag gråta och kände mig världelös.
Det är mycket som inte står med i mina förlossningsjournaler så minns inte så tydligt.

Minns att jag låg och tryckte och tryckte sista timmen, och ingen var i rummet förutom Robin. Jag bara låg där o tryckte. Sen till slut sa jag åt han att trycka på knappen och säga att jag ligger och trycker !!
Så dom kommer in och tappar mig på urin och sen får jag börja krysta på riktigt. Krystade ca 30 min. På dom 30 min minns jag hur Robin stod vid mig huvud och peppade mig. Barnmorskan sa vid något tillfälle "nu kan man se blondt hår, vill du känna, vill du se". Det ville jag inte. Robin såg hennes huvud också.

Och sen 20:16 kom hon äntligen ut, i vidöppen hjässbjudning. 3930g och 52 cm lång, helt perfekt. Våran älskade prinsessa.

 

 

Robin klippte hennes navelsträng.

Fick upp henne på bröstet en stund men sen var dom tvunga att få ut moderkakan. Den har 30 min på sig att komma ut.

Läkaren var sen och kom en timme efter att hon kom ut. Han kom in i rummet 21:13 och precis då kom moderkakan!
Tur i oturen!?

Men på den där timmen hade jag förlorat massa blod och var svag och yr. Och inte var dom klara då heller, byter personal mitt i allt och någon annan kommer in och ska sy min bristning. 

Sen äntligen var det klart och vi fick fika. Jag var inte ett dugg hungrig men försökte få i mig något ändå.
Jag kunde bara titta på min lilla prinsessa som låg där på bröstet. Min dotter. Så sjukt.

 

Sen åkte vi upp till BB. Där sa dom att Robin inte fick plats att stanna men jag sa emot. Och eftersom jag mådde som jag mådde så fick han det tilllslut iallafall. 

Kl 01 på natten så säger jag till dom på BB att jag fortfarande är jätte yr. Dom får kolla upp vad felet är. Jag hade skyhög puls.

För att inte få ännu längre text så skriver jag resten så kort jag kan. I två dygn så utredde dom. Det togs en miljon blodprov, massa olika dopp varav antibiotika då dom hittade förhöjda blodkroppar som kan tyda på infektion, gav mig blodförtunnande, tog ekg, körde mig på röntgen. Jag hade kateter hela tiden för jag inte kunde gå utan att svimma.
Dom fick hjälpa mig till duschen osv. Dom gjorde vaginal undersökning, den var fan värre än förlossningen, låg och grät och grät. Hon hittade kvarglömda "torkar" i mig !? Jävla idioter. Annars såg det bra ut där nere.
Dygn 2 hittade dom äntligen felet, blodbrist. Grattis! Måste väl vara vanligt att kvinnor förlorar blod under en förlossning, eller !?

Fick två påsar blod och blev en helt ny människa. Kunde gå själv, kunde duscha själv, kunde hämta min egen mat, kunde byta blöja på mitt eget barn utan hjälp.
Så dygn 3 åkte vi äntligen hem med våran prinsessa och började vårat liv som familj.
Olivia mådde iallfall bra, fick full pott på allt. <3 Det är huvudsaken.

 

I det stora hela hade jag en jätte bra förlossning utan komplikationer, dom kom efter. Från första värk tills hon var ute tog ca 18 timmar. 

Trots nästan ingen sömn alls på väldigt många dygn, lite ont här och var så är det så värt det. Jag skulle göra om det alla dagar i veckan om det behövdes. Och tro det eller ej, jag ser fram emot nästa förlossning..
Man får det bästa utav det!! Nu ligger hon här bredvid och gör sina glädjetjut och jag kan inte förstå att hon legat i min mage för bara 4,5 månad sen.
Känns som hon vart i vårat liv föralltid. Min perfekta lillla dotter som jag älskar så mycket att det gör ont !!! <3<3

Försökte få berättelsen någolunda kort, men är sååå mycket jag inte ens fått med haha. Hoppas någon orkade läsa.